William & Isabelle

Skrev tidigare i ett inlägg att,

”Jag skulle jag vilja veta hur folk hinner att ha det städat och fint hela tiden, trots att man har småbarn. Och hur folk hinner med att baka, pyssla, träna, laga två maträtter per dag, städa, ta hand om barnen, måla, inreda, vara en bra sambo hela tiden. Vissa klarar verkligen allt det där galant varje dag. Det finns så mycket jag skulle vilja göra här hemma, men tiden räcker verkligen inte till. Dagarna går i ett med två små troll. Städar ordning köket flera gånger per dag, men när micke kommer hem ser det ändå förjävligt ut, så han tror att jag aldrig städar vilket jag gör, men jag vill inte plocka plocka hela dagarna, William drar ju fram allt iaf, Man kanske ska hyra i en städerska:) Nån frivilligt kanske??”

Efter att min kära vän Malin läste det satt hon tänkte & reflekterat mycket över vad jag skrev och lite annat och kom fram till en teori om detta. Hon skrev följande: Att människor (tyvärr oftast tjejer/kvinnor..) som får oss att tro att man kan göra allt det där varje dag antingen:

1.       ljuger för sig själva & lever förnekelse med förhoppning om att det bara SKA gå tills dom en dag upptäcker sitt misstag försent och går in i väggen

eller

2.       Ljuger för oss andra och försöker måla upp en bild av att det går när dom egentligen har städhjälp/ nanny/släktning alternativt någon annan som hjälper dom att utföra jobbet

Det som gör mig så ledsen över att så många av oss lever med illusionen av att det går att hinna ha det städat och fint hela tiden. Att man ska hinna att baka, pyssla, träna, laga två maträtter per dag, städa, ta hand om barnen, måla, inreda, vara en bra sambo hela tiden”. Och om man inte klarar det, då är det så otroligt lätt att känna sig misslyckad. Tyvärr..för som jag sa: jag tror faktiskt inte att det är möjligt att leva så. Kanske 1 dag i veckan, men 7? Knappast.

Det tragiska är att det är likadant med kärleken. Överallt ser vi människor som ”verkar kära och lyckliga 24/7 och bara bekräftar varandras behov ÄVEN fast dom är trötta och det är en regnig novemberdag och det är tisdag & dom precis har ätit falukorv. Dom är snygga och vältränade och supersociala och bara reser HELA tiden och är kulturella och läser 10 böcker i veckan och diskuterar Nietzsches tankar över ett glas rött;) tsss säger jag! Det finns säkert lika många anledningar till att folk skiljer sig som det finns skilsmässor och dessa vet jag ingenting om, men jag tror att problemet i många relationer är att vi lever med en illusion om ”det perfekta livet” (läs: relationen i detta fallet). ”Alla andra” är ju så lyckliga och har så bra relationer och bara pimplar rödvin och får blommor av sin kille och åker till Thailand och har det underbart under ett par palmer varje vinter;) Bloggar & Communitys som typ Facebook bara hjälper oss att få bekräftat att ”alla andra” har det så himla bra. Så fort man går in på måndagen så har alla ”haft en underbar helg!” ”ätit en fantastisk middag!” och ”varit på bästa festen någonsin!” och missförstå mig inte, det är ju underbart att få se att ens vänner haft det så bra!, men samtidigt tror jag också att det kan bygga upp en stress om man tillhör dom som haft en skittråkig helg, hemma i sin osjälvvalda ensamhet.

Det konstiga är att det är så lätt att hänga på.. Det är så lätt att bara skriva om när Stefan gett mig fotmassage och lagat middag. När Isabella sovit en hel natt och bara är sådär helt underbar och ligger i min famn och tittar upp på mig med sina underbara stora blåa ögon & när jag mår som en drottning. Jag vet inte riktigt varför det blir så.. Kanske för att man blir så glad när det väl händer eftersom majoriteten av dagarna naturligtvis inte består av fotmassage och perfekta sömnnätter:=) Men det kan säkert vara så att folk som läser det (tex. på Facebook) läser om mitt liv och tänker samma sak: hon har säkert det perfekta livet och den perfekta relationen. Är det inte ironiskt?

Min eminenta slutsats är: Det perfekta livet finns inte. Eller jo, det finns; fast därbortom perfektionen och bilden av rosa skimrande moln. Det går att uppnå om vi lär sig leva med, och känna oss tillfreds och orädda för att livet är som det är: kärlek& sorg/ ensamhet & gemenskap/ sol & regn/falukorv & damtussar/ & för lite pengar & damtussar i hörnen & nedkräkta kläder & sömnlösa nätter (ok, det kanske inte alla utav er har, men det är sånt vi vänjer oss att leva med nu;) Det är min fulla övertygelse att människor som varit gifta i 60 år säkert säger ”det har gått för att vi inte trott att vi skulle vakna varje morgon och bara: åh det pirrar i kroppen när jag ser dig älskling!” Utan att dom istället säger: ”det har gått för att vi har haft viljan/orken och motivationen att kämpa och jobba för vår relation varje dag i 60 år!”.